FRAGILE 21. August - 21. Sep 2014 - ARTendal
Anunds utstilling presenterer et landskap av betongskulpturer som er avstøpninger av vanlig isoporemballasje. Isopor er et lett materiale, men utgjør et kjempestort volum som transporteres daglig over hele verden. Anunds skulpturer er tunge ift emballasjen bla for å understreke hvor belastende transportene er for miljøet.
Til sammen danner alle disse unike formene et futuristisk monotont og skremmende bylandskap; en visuell enhet, men også en krass kritikk av dagens bruk-og-kast mentalitet. Hver av skulpturene viser en presisjon i form og inviterer til en nærmere studie.Kunstneren har i over 10 år arbeidet aktivt med materialet betong. Han har utført store offentlige oppdrag både som egne prosjekter og i samarbeid med andre kunstnere. Anund underviser ved Innredningsarkitektur og Møbeldesign ved Konstfack, Stockholm.
Tittelen FRAGILE spiller på merkingen av esker man bør være ekstra forsiktig med. Men hva bør man være forsiktig med? Er det produktet i esken eller er det noe helt annet, noe større? Simon Anunds verk har et samfunnskritisk innhold utover det estetiske. Han synliggjør en side av forbrukersamfunnets mange skyggesider. Emballasje omgir vi oss med daglig. Dette sorteres og kastes som avfall, det samme skjer i varekjedenes konteinere. For hver og en ikke så mye, men til sammen blir dette volumet enormt.
Katalogtekst
FORORD
Mark Isitt
Vikt i förhållande till volym.
Det är kärnan i Simon Anunds konstnärskap.
En kärna i betong.
Tung. Stenhård. Inflexibel.
Den diametrala motsatsen till de fjäderlätta gjutformar han använder i verkstan, vill säga, cellplaststrukturer som till vardags fixerar kaffekokare eller mobiltelefoner eller platteveapparater i leverenskartonger. Han fiskar upp dem ur teknikföretagens containrar.
Idén påminner om Marcel Duchamps lek med rymd; Air de Paris, den förseglade glasbehållaren med parisisk luft som fransmannen gav till en vän i New York. Eller, bättre, Rachel Whitereads betongavgjutningar av hela rumsligheter. Med den skillnaden att Simons verk har en samhällskritisk aspekt utöver den rent estetiska, en vilja att synliggöra konsumtionssamhällets excesser. Han vill göra överflödet möjligt att ta på – i dubbel bemärkelse.
Enbart i Asien produceras 1,5 miljon ton förpackningsmaterial varje år. Det låter kanske inte så mycket – det är hela poängen, vikt är av största vikt vid transporter – men föreställ dig det i kubikmeter. Det gjorde Simon. Han såg framför sig hur hela Gotland täcktes, hur ett miniatyrlandskap av cellplast rullades ut över ön. Hissnande. Och hur de där fjäderlätta volymerna gjordes blytunga, för att understryka hur belastande de världsomspännande transporterna är för miljön. Bilden av en grå och förtryckt stad, skrämmande i sin monotoni. Död. Men också fascinerande, insåg han, för gjutna i betong blev de där volymerna plötsligt gåtfulla. Ungefär som fabriker, helt styrda av sin funktion, aparta för den oinvigde men logiska om man känner till verksamheten.
Det är denna futuristiska stad han strävar att realisera. En pedagogisk idé, upprörande såväl som estetiskt tilltalande. Den kritiserar effektivt dagens slit-och-släng-kultur – du sliter och slänger knappast de där betongblocken – och adderar klyftigt till konsthistorien. Därtill är varje enskild volym värd en närstudie, detaljeringen är knivskarp; i egenskap av betongspecialist har Simon tidigare anlitats av ett flertal skulptörer, tillverkat hundratals gjutformar i frigolit, men det är först genom teknikföretagens cellplastskal han uppnått den ultimata precisionen.
Skräp blir till konst.
Redan där har han gjort en gärning.
Forfatteren er arkitekturkritiker i Göteborgs-Posten og tidligere sjefredaktör i det nordiske arkitektur- og designtidskriftet Forum.