BEFORE AND AFTER SCIENCE – Mia E Göransson

02. November - 15. Dec 2019 - Bomuldsfabriken

Velkommen til åpningen av årets siste store utstilling på Bomuldsfabriken Kunsthall lørdag 2. november kl 13. Vi presenterer utstillingen Before and after Science med objekter/tablåer av den svenske kunstneren Mia E Göransson. Göranssons kunst utfordrer den allmenne oppfatningen av hvordan en porselensgjenstand «skal se ut». Hennes nøye sammenstilte komposisjoner minner ved første øyekast om tredimensjonale malerier. Det er lett å assosiere dem med et stilleben av Morandi eller et bilde av noen av de tidlige surrealistene. Kanskje ikke så rart med tanke på at hun begynte som maler før keramikken tok over som hovedmedium. Tittelen på utstillingen er en hilsen til en av hennes inspirasjonskilder, et album av Brian Eno fra 1977. Det er et sjangeroverskridende musikalsk kunstverk som er sammensatt av mange ulike stilarter og som av mange kritikere regnes blant Enos beste fra den tiden.

 

 

Stilarter blandes også i Göranssons arbeider i hennes søken etter estetiske uttrykk som «bikker over»; en skjønnhet som samtidig inngir et lett ubehag. På kunstnerens verksted finnes mange små skisser/collager i 2D til det som skal bli smakfulle tredimensjonale komposisjoner der noe «skurrer» eller «ikke er i synk». Kunstneren samler på bilder av oljeplattformer. Gigantiske, futuristiske monsterkonstruksjoner, som i kunsten krympes i størrelse, omformes og settes sammen med organiske former; støpte og modellerte i steingods, parian og porselen.

 

Hverdagen får ny mening når tingene skifter størrelse og form. Nye assosiasjoner oppstår gjennom uventede fargekombinasjoner – hudfarger blandes med stålgrått, ubestemmelige brune nyanser med knallrosa eller plutselige innslag av en skarp blå. Med tiden, og økende erfaring og ferdighet, har kunstneren blitt dristigere, hun stoler på magefølelsen og arbeidene har blitt stadig mer abstrakte. Utstillingen på Bomuldsfabriken viser et kunstnerskap i utvikling som henter inspirasjon fra samtiden og verden vi lever i, fra menneskeskapte tekniske konstruksjoner, eller en vakker men uforutsigbar og truet natur – et tema som går igjen i Mia E Göranssons kunst, og som i dag i høyeste grad er aktuelt.

 

cv_Mia E Göransson_2019

 

 

Katalogtekst

Before and after Science

Petter Eklund

 

Nyfikenheten rör sig genom föremålen. Det är ett äventyr att möta Mia E Göranssons keramiska värld. Hon bygger, sätter samman och söker efter nya laddningar i sin keramiska evolution. Det är en balansakt i former, färger, ytor och storlekar som driver det hela framåt. Keramiken är öppen på ett sätt som får oss att undra, som om hon har plockat ner världen i sina beståndsdelar för att kunna undersöka dem och sedan sätta ihop dem igen, men i hennes egen ordning. Det är ett kalejdoskopiskt självporträtt, men också ett kollage om oss människor i en värld övermättad med utbytbara föremål. Människor söker alltid efter människor och i den rörelsen blir de handgjorda konstobjekten symboler för omsorg, arbete, närhet och idéer. Vi kan lära oss något av föremålen, de kan visa oss vidare i en värld i kris och förändring.

 

Utställningens titel Before and after science är lånad från Brian Enos album från 1977 och beskriver också Göranssons processer som metamorfoser från det ena till den andra. ”Ser man keramiken som en bana passar titeln bra. Det är före och efter vetenskaperna, giftblandningarna. Det är fascinerande att mina arbeten blir allt mer surrealistiska, som en slags övergångsstadium.” Hennes keramiska former i benporslin, stengods och parian har en abstraktionsnivå som tvingar fram sökningar.

 

Vi försöker hitta ekon från något vi sett förut. Ögat söker fäste i olika skalor och storlekar. Är keramiken jättelik eller är vi förminskade? Formerna fungerar i bägge fallen, det minimala kopplar direkt till det gigantiska på ett sagolikt vis. Föremålen kan ha en dubbelnatur, en duchampsk växling mellan positiv och negativ, mellan olika påståenden, ”Jag är en kub”, ”jag är ett hålrum” – och frågor: ”Vad är jag? Hur läser ni mig, hur stor är jag?”

 

Mia E Göranssons keramik skapas ur surrealismens bygglåda, dess idé, men utan den föråldrade, historiska stilen. Objekten kan påminna om en hudslamsa eller ett kroppsorgan, förpackningar, byggmaterial eller maskindelar. Det brutala möter det milda, det perfekta möter det trasiga och i det som skevar och skorrar, i dissonanser och mellanrum, uppstår det spännande och humoristiska, precis som i livet. Vi känner igen vardagarnas föremål, en stenbit, en gren, en tvål, men i udda färger, ur synk med det vi är vana vid. Minnen dyker upp från de inre bildflöden vi alla bär på: mediaskrot, platser och händelser. Vi kan ana en skorsten med vältrande rök, som sedd från en helikopter över Tjernobyl eller ett brinnande raffinaderi. En glaserad yta kan likna hjulspår på en vinterväg, en annan påminner om smält choklad eller en glättad parfymask. Göransson har en särskild blek rosa som är omöjligt Barbie-aktig och en grå kulör som signalerar elektrisk utrustning. I kontrasterna mellan det docksöta och det teknologiskt neutrala uppstår en sällsam skönhet. Skönhet, kan det vara så enkelt? Ja, ibland.

 

Överförda till måleri, hur skulle hennes färger kunna användas? Hittar vi inte liknande skiftningar i landskapsmåleri, i dimmor och diset över en oljemålad strand i den danska guldåldern från tidigt 1800-tal? Göranssons influenser finns ofta i bildkonsten. En husgud sedan många år är Giorgio Morandi och hans undersökningar av ett stillebens komplexitet och vad det kan innehålla, just sådana studier som Göransson arbetar med. En annan favorit är Harald Sohlberg med sina bergsmassiv, moln och besjälade landskap, återigen materia som tillstånd. En speciell förtjusning är äldre kaptenstavlor, porträtt av fartyg, som när de är rörande naivt och korrekt skildrade, rimmar med det utsökt precisa i Göranssons keramik. På åttiotalet ville hon bli bildkonstnär, skolad i göteborgskoloristernas tradition på Hovedskous målarskola, men den vita dukens frihet, där allt tycktes möjligt i två dimensioner, blev förlamande. Hon behövde ett motstånd, en friktion som befriade. I keramiken fann hon den.

 

Det öppna tilltalet i Mia E Göranssons konst beror antagligen på att hon hittar sin inspiration utanför det keramiska området. Hon arbetar omgiven av sina egna skisser och bilder, men också med foton av stora rörelser och konstruktioner: vulkanutbrott, arkitektur och traverser, portaler och containerkranar, en oavsiktlig, men urstark monumentalkonst. Oljeriggar är hennes favoriter. Den absoluta funktionalismen för oljeproduktion till havs ger märkvärdiga, liksom trasiga jättar med obegripliga former, rost och varningsfärger. Hon har samlat bilder av riggar, de ligger på hennes arbetsbord tillsammans med foton av kamouflagemålade jagare där stealthtekniken egenartade estetik har en stark lockelse. Naturens vegetativa former har följt henne länge och hon plockar fortfarande in gräs, grenar, vass och stenar i ateljén och låter dem gå in i utvecklingen. I sina utställningar visar hon gärna inspirationsföremål; skisser, foton och objekt i montrar som moderna wunderkammers.

 

Det handlar också om föremål i en tradition. Mia E Göransson är keramiker, hon tillverkar fysiska objekt. Inuti hennes uttryck finns ännu bruksföremålet som idé, en burk, en vas som ett nödvändigt ankare i funktion. Som 20-åring, i början av åttiotalet, fick hon arbete på ett krukmakeri i Visby på Gotland. Hon greps av keramiken, återvände under flera år och lärde sig snart allt som behövdes; glasera, bränna, dreja. Hon är en skicklig drejare. Göransson arbetar strikt keramiskt, tar aldrig genvägar i andra material. Tekniken är komplicerad och långsam, men måste vara det. Hon är snabb och rastlös i sitt idéflöde, men processernas egen tid hejdar flyktigheten, ger den seghet. Inspiration kommer också tillbaka inifrån själva materialen. ”Jag kan ännu stå fascinerad av olika leror och bygga vad som helst.”

 

Mia E Göranssons ateljé ligger i Gustavsberg, i porslinsfabrikens övergivna byggnader, som har fyllts av konstnärsateljéer. Den stora fabriken stängdes 1994, men en mindre del, Porslinsfabriken i Gustavsberg, producerar ännu honnörsmaterialet benporslin. Keramiken sitter i väggarna. Hit kom Mia E Göransson i mitten av 1990-talet, sedan hon hade gått linjen för keramik och glas på Konstfack i Stockholm, under professorerna Oiva Toikka och Signe Persson Melin, två ytterligheter i lekfullhet och kontroll. I det tidiga 2000-talet fick Göransson ett genombrott med sina ”bonbonjärer” i benporslin som göts i öppna formar där gjutmassan skvimpade fritt mot kanterna. Hon byggde kärl, rör och cylindrar, där de flortunna kanterna kalvade och vek sig. Längs ytorna klättrade grenar, rankor och blad som för att återerövra det konstgjorda. Ny natur kallade hon det. Göranssons vita ”romantiska” keramik beundrades först i Sverige, sedan utomlands, främst i England. Hon hade kunnat göra vita benporslinspjäser i evighet, men framgång leder till upprepning. Färger började sippra i den vita oasen. Först diskret gult på undersidan av blad, men snart började färger bubbla och koka överallt. Omvärldens tillstånd gjorde sig påmind i ateljén och keramiken reflekterade kring naturligt-onaturligt och den vackra, hotfulla och förgiftade naturen.

 

Under de senaste tio åren har Mia E Göransson fördjupat sin keramik i ett rikt spektra av möjligheter som speglar och reagerar på samtiden. Materialen beskriver tillstånd där allt processas och tas om hand av Göranssons kreativa ”lek”, det koncentrerade sökandet. Hon har bytt skala och material i ett antal offentliga verk, men har blivit sina keramiska objekt och stilleben trogen. Under sex år (2011-17) var hon professor i keramikkonst på HDK, Högskolan för Design och konsthantverk, i Göteborg. Då befann hon sig mitt i de keramiska hetmarkerna, bland elever och nybörjare och på resor till keramiska centra. Nu är allt det passerat. Trender har kommit och gått: konceptdesign, fragment, figuriner, kitsch, öppna arkiv. Konsthistoriska sanningar skrivs om. Allt är i ständig rörelse åt flera håll samtidigt. Mia E Göransson deltar också i det stora flödet, men håller sig helst utanför. Att ha koll på det konsthantverksfältet är inte det viktigaste idag, snarare handlar det om att kliva ut ur den keramiska bubblan, ha modet att lita på sitt eget uttryck och framförallt: arbetsglädjen.

 

För ett par år sedan köpte hon och hennes man, konstnären Mikael Göransson, en gård på Gotland. De skaffade sig en annan utsiktspunkt. ”Tio år, vad har hänt?” Hon säger sig ha ett ett annat lugn nu. ”Jag känner mig tryggare i det jag är ute efter och trygg i att jag inte riktigt vet vad jag söker.” Idéer som var nya för tio år sedan och som hon inte riktigt var framme vid då, är självklara idag.

 

”Jag litar mer på min intuition.” Det är viktigt att experimentera och göra fel. När det gäller hennes gjutna föremål har hon tränat upp sin föreställningsförmåga och kan avfärda misslyckanden i ett tidigt stadium. För att inte arbetet ska bli förutsägbart söker hon oprövade tekniker. Hon har upptäckt kavling som hon inte tidigare har arbetat med. På de keramiska skolorna testades alla tekniker, många valde den spontana kavlingen, men Göransson valde gjutning istället, det blev hennes främsta teknik. Hon startade med sydda textilformar av bävernylon. Kavling är oförutsägbar och utmanande och ger stengodsplattor med råa ytor, valkar och sprickor. ”Det är en fördel att jag är så naiv och grön i den här tekniken. Att hålla känslan vid liv är det roligaste. Det är en reaktion mot perfektionism. Det är härligt att ta i leran igen.” Att bli nybörjare på nytt, men med erfarenhet, gör att hon arbetar med stor förtjusning. Hon gjuter också av sitt råmaterial, lerklösar, till en slags metakeramik, som en redovisning av dess möjligheter, before and after. ”Vad är egentligen skillnaden mellan slumpform och bearbetad form? En klump kan vara perfekt i sin ofullkomlighet.”

 

I sin metod att sätta samman och balansera stilleben kan hon återbruka tio år gammal keramik. Hon letar i lådor, tar vara på objekt och egendomligheter, en viss krökt form som fascinerat henne i åratal, en vinkel, ett färgprov där en kvadratcentimeter är perfekt – och sätter samman nya kollage och familjer. Keramiken är både svindlande vacker och gåtfull. Alla ser vi olika saker. Det är det finaste med Mia E Göranssons keramik: den aktiverar oss och vi förblir förvånade, ett underbart tillstånd.
Det är nyfikenhetens former…

 

 

Les mer +

Design og utvikling: Innoventi