M/S SIDDHARTH ENTERPRISES

21. May - 21. Aug 2016 - Bomuldsfabriken

Vi er stolte av å kunne presentere en av Sveriges mest betydningsfulle kunstnere, Jan Håfström (f.1937). Dette er en stor, lekende utstilling med malerier og objekter som viser forskjellige epoker i hans kunstnerskap; verker fra kunstneren var barn og frem til i dag. Håfström har stilt ut i Norge tidligere, men dette er hans hittil største separatutstilling på denne siden av kjølen. I forbindelse med utstillingen utgir vi en bok med tekst av den kjente svenske journalisten, kunst- og kulturkritikeren Ingela Lind og design av Patric Leo. Engelsk oversettelse av Gabriella Berggren. Vi takker Galleri Andersson/Sandström i Stockholm/Umeå for godt samarbeid.

 

 

Kritikk_DN

 

Kritikk_fvn

 

Håfströms verden er fylt av referanser til figurer og symboler fra historien, litteraturen, kunsthistorien, forskjellige kulturer og fra popkulturen. Mens kunstnere som for eksempel Andy Warhol benyttet seg av symboler med tidstypisk referanse, er Håfström orientert mot det mer arketypiske og universelle. Vi møter bl.a. Mr. Walker, kjent som aliaset til tegneseriefiguren Fantomet, men aldri Fantomet selv. Nettopp dette, at det er den anonymiserte og utilnærmelige Mr. Walker som trekkes frem, er typisk for den mystikken og følelsen av skjulte historier man kan oppleve i møte med verkene til Jan Håfström. Et annet tilbakevendende tema er hodeskaller, mumier og sarkofager. Deres fargerike og emblemaktige fremstilling kan i første omgang gjøre et muntert inntrykk, samtidig som de bærer bud om forgjengelighet og død.

 

Før Håfström startet på kunstutdannelsen i Stockholm i 1963, studerte han filosofi og litteraturvitenskap ved Universitetet i Lund. Mange av Håfströms verk er nært knyttet til historie, litteratur og minner fra forskjellige bøker som har hatt stor betydning for ham. I tillegg til Fantomet/Mr. Walker, kan man gjenkjenne elementer fra bildet Dødens øy av A. Böcklin, og bøker som Robinson Crusoe av Daniel Defoe, Den hemmelighetsfulle øya av Jules Verne og Mørkets hjerte av Joseph Conrad.

 

Jan Håfström er en av Sveriges ledende kunstnere og har siden 1966 hatt en lang rekke utstillinger både i Sverige og internasjonalt. Han har representert Sverige på Venezia-biennalen fire ganger, mottatt en rekke priser og utmerkelser, bl.a. Carnegie Art Award i 2001. Håfström er representert bl.a. på Moderna Museet og Nasjonalmuseet i Stockholm, Kunstmuseet i Göteborg, Astrup Fearnly museet og Henie Onstad Kunstsenter i Oslo, Kiasma i Helsinki og The Museum of Art i Kiel og Lübeck. I tillegg har han satt sitt preg på bybildet i både Stockholm og Paris med en stor skulptur av Mr. Walker, som vi har den glede av å vise i en mindre utgave i utstillingen.

 

 

Katalogtekst

M/s SIDDHARTH ENTERPRISES

Ingela Lind

 

Det första jag ser från hotellfönstret är ”Relaxwell. M/s SIDDHARTH ENTERPRISES”.

Är skylten på den Hopper-lika fasaden i Goa City ett skämt? Siddharth som reklam för madrasser?

Siddhartha är ju Hesses roman, den som jag plockat med mig som ren ideologi! Tillsammans med Joseph Conrads Mörkrets hjärta, Christopher Hitchens Att dö, Svetlana Aleksijevitjs Tiden second hand, Johan Tralaus Monstret inom mig, samlade noveller av Edgar Allan Poe och spridda texter av Tacitus, Nietzsche, Schopenhauer …

Böcker som alla visar sig handla om det oformliga. Och om döden.

Så slår mig tanken där på den stinkande gulbrända gatan. Varför inte ”M/s SIDDHARTH ENTERPRISES” som rubrik för Jan Håfströms konst? På krönet av sitt liv vågar han ju släppa melankolin och istället söka essensen via det melodramatiska, burleska.

Jag for till Indien med en idé om att hitta sidobelysningar på hans konstnärskap. Och jag reser med lätt bagage. Utan den hyllmeter med kommentarer som Håfströms konst genererat, antingen av skönlitterära författare, kritiker, kollegor, doktorander – eller av konstnären själv. För finns det någon som så till den grad dolt sina verk bakom lager av myter som han? Så fascinerande att materian ibland tycks försvinna ur sikte.

Man kan undra om inte denna mängd av utläggningar byggt murar snarare än ingångar. Eller är detta hans plan? Är i själva verket tolkningarna avgörande för hans verk?

”SIDDHARTH ENTERPRISES” öppnar en lönndörr. Att skriva om Jan Håfström blir annars som att följa en snitslad bana på ett museum, där konstnären inte bara samlat och tillverkat allt man ser utan också konstruerat alla montrar, står för alla klassifikationer samt själv agerar guide och kritiker.

Mitt försök kommer att innebära lika många irrgångar som alla andras. Man tränger sig på och fastnar halvvägs. Men just nu lyser den där skylten som om den vore av neon och satt i förstäven på ett fartyg mellan månen och underjorden!

Kan man läsa honom så och blanda banaliteter med filosofi, seriefigurer med dödslängtan, abstrakta partitur med barnsligheter, politiska inlägg med gravar och hemlighetsfulla chiffer med naturlyrik? Testa om han inte är en emblematiker, en som alltid letat efter ideogram – eller kryptogram – för evigt samma frågor. Eller kanske en regissör som ständigt gör nya uppsättningar av samma pjäser. Dramer som han själv bara vill förstå till en viss gräns, eftersom det beslöjade lockar honom att skapa. Och omskapa.

Egentligen är väl inte detta konstigare än att havet slår i ständigt nya vågformationer mot sandstranden, som också den förändras från minut till minut.

”Konsten är en plats”, som Jan Håfström säger. Dock en metafysisk plats för evig återkomst.

Hans verk ändrar innebörd med åren. Ändå kan jag med lätthet återkalla deras ursprungstid. De vittnar om vådliga resor – likväl sprider de en intensiv hemkänsla och får mig att uppleva alltsammans på nytt. Längta och våndas. Men de frestar också till nya tolkningsförsök, till förnyade inlägg i en livslång dialog. De har den där uppfordrande kvaliteten som konsthistorien ibland kan erbjuda. Det handlar inte bara om konst utan också om handling.

”Du musst dein Leben ändern!”är ett citat från Rainer Maria Rilke som Jan Håfström gärna återkommer till.

Konsten kan förmå oss att ändra våra liv.

 

 

ULF LINDE kallade honom i det lilla häftet Clinch (1993) för konstnären som ”vänt kappan efter vinden”. Men tillade att ”hans kappa aldrig fladdrat som andra kappor. Den må ha fladdrat i vinden men alltid på ett eget sätt”.

Det där fladdret får bli min utgångspunkt. I vinden är det krångligt även för betraktaren att stå rak. Men då får man bli böjlig.

Medan jag skriver pendlar jag mentalt mellan Agonda och Stockholm. Efter några veckor drömmer jag i Jan Håfströms galna bildvärld. Men före Indienresan har vi haft långa personliga samtal på plats. Ibland i galleriet, någon gång på krogen men oftast i konstnärens ateljé på Liljeholmen.

Han är ivrig och meddelsam och visar gärna runt i sitt ”Stasi”, där gamla målningar och föremål lagrats på hyllor och virats in i plast (som vore lagret ett arkiv för brott). Ateljéns utrymmen har bundits samman med svartmålade trägolv så att rummen följer på varandra som en rad små hus med farstu. Väggarna är vita och fyllda med bilder. Alltid inramade och uppsatta tillsammans med foton. Där finns en liten Hill tror jag – ett träd, ett snapshot av målningen Den övre stationen upphängd i Ilya Kabakovs ateljé i Moskva, samt rese- och familjeminnen. En bok på bordet är en varukatalog med tecknade reklambilder från 1800-talet. Några av dem – foten, benet och handen – känner jag igen från hans samlade verk, där allt mer stiliseras till tecken.

Han klär sig i mjuka skjortor och marockanska eller indiska scarfar – gärna i samma blekta, utbrända färger som i måleriet. Till en början ser han smått tilltufsad ut. Men efterhand, när tandvärken släppt och han återigen kommer igång i ateljén, reser sig hårmanen. Fortfarande är den huvudsakligen röd. Han rör sig varskt och kan plötsligt likna en buspojke med kisande blick och smala vita fingrar.

Samtalen är öppna, vi låter dem bara hända. Utgångspunkten är Jans senaste galleriutställning. Han går runt och pekar på Mr Walkers mask, rock och rutmönster. Jag ser att det är samme seriefigur som han nu målat sedan sekelskiftet – men här är Mr Walker (aldrig Fantomen) för första gången satt att se på konst.

Har han blivit Jan Håfströms avatar, och vad är i så fall nästa steg med tanke på det uppfordrande citatet från Rilke? Finns det någon gräns för vad konstnären kan få Mr Walker att göra som sin dubbelgångare?

Jag vill genast slå in på vägen med emblem och arketyper. Ur-teman och kryptogram rakt igenom Håfströms konst. Bort från långa och ingående teoretiserande analyser. Fram med poesi, rim och allitterationer tvärs igenom allt han skapat.

Men Jan vill in på sitt liv och kasta nytt ljus över det. Alla dessa tidigare år med strävan från jaget, ut i det vida, opersonliga … Nu söker han sig alltså tillbaks till sitt eget liv, till själva varandet. Till jaget och det personliga!

Varför?

Det är bara att leta efter smärtpunkterna.

 

 

BÖCKLINS Dödens ö är den mytiska 1800-talsbild som Jan Håfström alltid återvänder till. Som han befriat från det banalas klister, avstyckat och omskapat. Klassificerat som en samling arkeologiska reliker, komplicerat, förenklat eller underminerat med Mr Walker och en ubåt som spejare från det undermedvetna.

Färjkarlen, ryggtavlan som påminner om betraktarnas i förgrunderna på Caspar David Friedrichs målningar, klippgravarna, den hemliga grottan, djupet …

Handlar det om försjunkenhet och dödslängtan? Eller rör det sig om erotik och pånyttfödelse? Är då ön kvinnan/den stora modern?

 

I ”Dödens ö” glider platserna ihop för mig. Till slut är den enda plats som återstår barndomens. Hela livet är ett sökande efter barndomen. Så fort jag känner en fläkt av barndomen kan inget hända. Då är allt fullkomligt …

 

Denna vulvalika dödsmålning är alltså alltings början och slut, tänker jag på min trapp i södra Goa, där yogis, joggare och hippies flockas för att i morgongryningen utföra sina rituella solhälsningar. Många av dem har säkert läst Hermann Hesses Siddhartha, kultromanen om bramanens son som ger sig ut i världen för att övervinna jaget, frestas av späkning, auktoritära läror och sinnevärldens villfarelser men till sist finner frid vid floden. Genom att helt stilla ”känna och inandas enhetstanken”.

 

Floden skrattade och Siddhartha skrattade …

Kan meningen också sökas i Böcklins klippgravar?

Härifrån slås i alla fall en bro till Jan Håfströms barndom.Barndomshemmet var stökigt. Pappan var hans idol – en charmör, ”skurk” och drinkare. En omsvärmad och klassisk svikare. Han arbetade på hotell och på båtar. For på haven och tog ibland med sig familjen. Målade mellan varven. Aldrig fanns det pengar, och familjens klasstillhörighet förblev oklar.

Farmor och naturen på Svartsjölandet var hemma. Där brukade pojken Jan också bo, och den vuxne konstnärens målning av farmor (1972) – en åldrad Mona Lisa eller världens skrovliga krön – glömmer man aldrig.

Men hos pappan fanns flykten, fantasin och berättandet. ”Han såg mig”.

Minnena lagras i kroppen. Mina blickar irrar mellan ateljeväggens foton av pappan, den mytiske mörke charmören, och den rödlätte sonen. Jag minns också alla Jans familjemålningar, ofta på båtdäck och laddade av faderns skugga …

I ett hörn högt uppe på ateljéväggen springer Mr Walker som en liten pappfigur.

Är det pappan?

 

Nu är jag 78 år. Pappa dog vid 70. Vi närmar oss varandra. Precis som jag hade han ett fåtal käpphästar som han opererade med. Han odlade romantiska hjältar nära djupen.

 

Jan var sängvätare som barn och togs till doktorn. Och där, i doktorns väntrum, såg han sin första reproduktion av Dödens ö. Sedan dess har han i andanom glidit bort på Böcklins grönsvarta vatten som i en sarkofag – en ständigt återkommande Håfströmform.

Så är det fortfarande när han har bra dagar i ateljén. Som att titta på ön med klippgravarna.

Och hans besatthet av den nyfunna väskan med pojken Jans seriefigurer som drivs av heroiska berättelser om action och våld? Alla dessa häftiga barnteckningar som han numera brukar ställa ut tillsammans med den vuxne mannens verk?

De tycks rymma en hetta och närvaro som eggar den äldre konstnärens skapande energi.

Barnteckningarna som en underjordisk länk till Dödens ö. Och tvärtom?

 

Du måste arbeta som en detektiv och göra en gärningsmannaprofil!

 

Snart flyttade familjen Håfström från Örebro till två rum och kök i Göteborg. Där skötte modern hushållet, och där bodde nu också Jans faster
– konstnären som var mentalsjuk.

Det var kaotiska år – en himlastormande blandning av misär och fest. Sonens flyktdrömmar speglas i serieteckningarna, som utgjorde ett försvar för ett barn som kände sig utanför. På en gång en metod att hålla omvärlden i schack och en väg till frihet. Både en flykt och ett sätt att hävda ett revir.

Men i puberteten försvann tecknandet. Då kom istället konsten in. Så småningom hamnade Jan i en intellektuell studentgrupp i Lund, tog en fil kand i litteratur och filosofi och var ett slag latinlärare (tänk Tacitus och alla anspelningar på antikens romare i hans texter), samtidigt som han gick på Pernbys målarskola och därefter på Konstakademin i Stockholm.

Pappan var religiös, gillade färgstarka predikanter, Jesaja, Job och Predikaren …

Jag har alltid betraktat Jan Håfström som en andlig sökare – men en sekulär sådan. Tidigare har jag inte kopplat ihop honom med teosofi eller kristen tro, trots hans målade anspelningar på korsfästelsen (en gång glider den korsfästes kropp ihop med Minotaurus huvud) och på konsthistoriens döde Kristus.

Nu får jag ett hugskott.

Mr Walker som en levande Kristus?

Jan är inte främmande för tanken.

 

Jag ser Jesus som en utopiker, en som ställer omöjliga krav och uttalar sig absurt. Som ställer allt på sin spets. Han har också drag av andra som jag sökt mig till
– Ekelöf, Duras, Camus, St John Perse …

 

På fönsterkarmen, i boxar med palmer och ökensand, står små utskurna bibelgestalter– sådana som eldade hans fantasi i barndomens söndagsskola. Och Mr Walker är en vid figur. Både fadern och sonen. Både ”farsan”, ryggfiguren hos Böcklin och främlingen hos Camus eller i Hesses Stäppvargen (Jans första stora litterära upplevelse).

Han är också själva betraktandet. Likt Flickan med svavelstickorna (HC Andersen) som ser in i andras fönster. Och fryser ihjäl.

Mr Walker, denne smygare, dold under hatt, rock och mörka glasögon, binder samman yttre och inre och blir vad man fyller honom med.

 

 

DEN ÖVRE STATIONEN, THE INNER STATION, målades under en lång period – 1984 till 1999. Det är en drakblodsgrön göl att handlöst falla ned i. En helvetisk yttersta plats som i sig rymmer alla Jan Håfströms tidigare besvärjelser mot ondskan och som trots intrycket av kokande och bubblande känns så materiell att den kunde vara ett flak av blytung metall.

När jag står framför målningen omsluts jag också av den ohyggliga skog – full av nedskjutna fordon och unga män med kalasjnikovs – som Jan Håfström och jag tillsammans med en liten kulturgrupp färdades igenom 1995 för att på omvägar nå det belägrade Sarajevo.

Där i dukens töcken av titanvitt, neapelgult, svart och bränd umbra, i ornamentiken av rinnande vertikaler på lös asfaltsgrund, slår benvita glödformer fram. Dessa ljusfläckar liknar Håfströms tidigare beskrivningar av romarnas funna döda i Teutoburgerskogen (Tacitus). Men de för också tankarna till Pariskommunardernas lik uppradade i kistor på foton som han ofta återanvänt i texter och installationer.

I Den övre stationens dunkel framträder nu också Kurtz från Joseph Conrads Mörkrets hjärta. Via titeln åkallar konstnären Marlow på hans resa utmed Kongofloden till västerlandets koloniala innersta. Det gulvita flimret framsuggererar romanens huvudskallar, uppträdda på pålar utanför The Inner Station, Kurtz boplats:

 

”Att jag ryggade tillbaka var mest en rörelse av överraskning. Jag hade ju väntat mig att få se en träkula, förstår ni. Jag förde lugnt kikaren tillbaka till det första huvudet jag hade sett, och där satt det, svart, hoptorkat, med insjunkna kinder och fällda ögonlock, ett huvud som tycktes sova uppe på stolpen. Och de skrumpnade läpparna var åtskilda över en smal glimt vita tänder så att munnen log och log som åt någon ändlös och lustig dröm i denna eviga slummer.”

(Joseph Conrad, Mörkrets hjärta)
Den övre stationen tycks aldrig stillna. Den stelnar inte till ett politiskt skräckkabinett utan vidgar sig oupphörligt till en scen för själva existensen. Den är också underbart vacker. En sublim behållare för liv och död, gott och ont på samma nivå.

Målningens tyngd och oklarhet värker som ett öppet sår.

Den övre stationen brukar betraktas som en vändpunkt i Jan Håfströms konstnärskap. Efter detta mäktiga verk tycks han helt byta stil och överge sina romantiska utsnitt, gravar, diken och blödande och lindade tygtrasor för platta, poppiga seriefigurer, ledda av Mr Walker och hans blonda gemål Diana.

Men Den övre stationen markerar endast en kantring. Ingen egentlig kursändring.

 

I Den övre stationens mörker var Mr Walker tvungen att träda fram. Där hittade jag pappa, i Kurtz som flydde från allt. Så gjorde också Farsan. Han var vidlyftig och flyttade alltid in i kavaljersflygeln. Han var en Gösta Berling. Både Kurtz och pappa kom i närheten av det farliga. Därför har jag inte vågat mig in på farsans politiska liv. En del tyder på tyskvänlighet. Men det där låter jag vara …

 

 

PAPPAFIGUREN

Jag förundras över hur snabbt vi hamnat här. Hos den grandiose Pappan som inte kunde komma till ro i en tråkig värld. Som sökte sig bortom den grå vardagen, ständigt var på resa och ständigt fick kontakt med excentriska miljöer och människor, skådespelare, miljonärer.

Författare var det finaste yrke Pappan kunde föreställa sig. Och nu närmar sig Jan Håfström ännu en smärtpunkt:

Pappan brukade läsa Sjöliv som han beställt från ett bibliotek i Stockholm. Där finns en illustration som förblivit en av Jans mest laddade urbilder med en död sjöman i en kista som halvt nedvittrad och igenväxt grävs ut i en sluttning.

Form/oform …

När han frågade sin mamma om hon anade varför denna illustration berörde honom så djupt kom hon med en teckning som han ritade redan år 1948 till Fars Dag!

 

Pappa skrev alltså på en bok! En sjöroman! Plötsligt mindes jag att han läst upp bitar för mig och mamma. Och där, i min barnteckning, har romanen skrivits färdig! Så jag hoppades att det skulle bli en riktig bok! Titeln är ”Kaparbröderna” av Erik Håfström … Så fort jag återsett min teckning förstod jag att en av mina uppgifter i livet är att rehabilitera pappa.

 

Konsten som utdrivning, exorcism och sorgearbete.

Så uttryckte sig även Louise Bourgeois. Man bearbetar och sublimerar de stora konflikterna inom sig, och konsten är ett sätt att hålla dem i schack.

 

 

BROTTET

Redan 1987 (i en katalogtext till en utställning på Lunds konsthall) hakade jag upp mig på ”brottet” hos Jan Håfström. På att hans konst både tycks ”dölja och bära spår av ett brott som begåtts. Ett brott som skyls, stuvas undan, målas bort, överlagras och förträngs men ändå alltid skaver genom den torra ytan …”

Det var nästan trettio år sedan!

Då refererade jag till en uppsättning som jag nyss hade sett i Rumänien av Dostojevskijs Brott och straff, där ett bylte under hela föreställningen låg på proscenen som en köttslig symbol, ett förebud om studenten Raskolnikovs ohyggliga mord på pantlånerskan:

 

”Brott och straff handlar om hybris och om nåden, om den olösbara kampen mellan människans vilja att ta rättvisan i sina egna händer och om kristendomen som kräver förnedring och underkastelse. /… / Möjligen är själva livet det brott som fräter Jan Håfströms objekt. Så skräckinjagande änglalikt och monstruöst att det inte går att avbilda utan måste skylas för att ens anas”.

(”Svenskt 80-tal. Kritiker (DN) väljer konstnärer”.)

 

Femton år senare, på utställningen Nattens industri, visade Jan Håfström en serie nattmålningar med skumma figurer i färd med vad som tycks vara undanröjning av spår efter brott och mord. Magritte-lika, hattbeklädda rymmare som i bengult månsken halar sig nedför fasader eller i nattens mörker snör in något som liknar lik i avlånga bylten.

Och idag – ytterligare snart femton år senare – fortfarande dessa målningar av brottslingar och mördare! Och så allt tal om ondska, om ”Stasi”, om brottsplatsundersökning, om min roll som detektiv …

Kommer romantiseringen av brottet från pojkböckernas äventyrsvärld? Bottnar det i ett ursinne över tillståndet i världen?

Eller är ”brottet” själva konstskapandet som drivs fram av kompromisslös verklighetshunger och av övertygelsen om att konstnären har förmågan att skapa en ny värld?

 

I bearbetningen av ” brottet” finns starka lustkänslor. Samt lusten att rehabilitera, att göra om honom (pappa). Det är också där som seriefiguren kommer in. För den där andra, verkliga pappafiguren, är ju så jävla trasig …

 

 

REHABILITERA, SKAPA, OMSKAPA

En seriefigur är tydligt påhittad. Tydlig fiktion. Särskilt Mr Walker, som de flesta i Jan Håfströms generation har ett förhållande till. Konstnären lägger ut spår och villospår. Men någon sanning eller lösning erbjuds inte. Konsten är ingen kod att knäcka. Ingen förklaringsmodell.

Snarare en suggestionsmodell.

Dock tyder allt på att kampen mellan ont och gott är en primär konflikt rakt igenom Jan Håfströms verk. Som hos Dostojevskij.

 

Pappa var stridbar och citerade John Milton i ”Paradise Lost”: Hellre herre i Djupet än slav i himlen … Det var hans liv att stå mellan Gud och Satan.

 

Jan tycks ta på sig en del av sin pappas missgärningar. Och det dunkla stimulerar hans fantasi. Oftast ser jag den gigantiska Walkerstatyn – den evigt springande Walker/Farsan med dunkel baksida i en korsning vid Centralen och Vasagatan i Stockholm – som Envar. Men den kan också bli Jan Håfströms monument över sig själv.

Vasagatan visar sig ha varit hans föräldrars gata. Där träffades de. Där åkte han i barnvagn, och där står nu Mr Walker, som är mycket äldre än
Den övre stationen.

 

 

EN MINNESBILD:

Som liten tittade Jan in i ett fönster. Det snöade, och plötsligt skymtade han en förbiilande varelse med resväska. Farsan? En Walkerlik Farsan med väska och egendomligt sneglande blick smyger också förbi i en barnteckning från 1945. Och i Douglas Feuks essä Att måla sitt liv syns en liknande skuggfigur i svart rock och hatt på Den första oljetavlan, målad redan 1951.

Ett utkast till Mr Walker finns också i den viktiga Återkomsten (1976), där en man som målats bakifrån tittar in genom ett fönster och i rummet ser sig själv sittande på en stol.

Både inne och ute. Men kanske mest utanför.

 

Man står inte ut med dagsljuset men måste överleva och drar sig in i mörkret.

 

 

DÖDSKALLARNA

På senare tid har Jan Håfström målat dem i en strid ström. Små eller stora. Ensliga eller samlade i rituella processioner över väggarna. Kusliga (som nazihjälmar) men också vädjande, som spädbarn med runda ögon.

Betoningen ligger alltid på ögonen, som tillsammans med streck för tänder bildar ett slags dödskallemask.

De senaste kranierna inramas av blodröda stjärnor och påminner mig om små änglar på moln i min barndoms bokmärkssamling. Konstnären är inte längre rädd för det osofistikerade. Dessa nya skallar visar sig vara en hyllning till terrorns offer i Paris.

Jan Håfström tycks på väg att lämna romantikens svala svävning för en varm och barockartad emblematik. Skallarna målar han också in som dödens tumavtryck i kroppar, hushållsredskap, krattor och verktyg. Som vanitasemblem med djup räckvidd både i tid och rum men också som stämplar eller piratsigill.

Glöm inte att du är dödlig!

”Dödskalleflaggan hissades alltid när ett piratskepp skulle gå till strid”, skriver Edgar Allan Poe i novellen Guldskalbaggen – en ren parallellberättelse till Jan Håfströms konst, upptäcker jag när jag sträckläser den i Indien. Där finns allt – mystiken, loggboken, de utlagda spåren och villospåren, den hemliga skriften, besvärjelserna, chiffren, nischen i klippväggen, det skimrande kraniet och pergamentet med dödskallestämpeln som framträder först i eldens närhet.

Novellens guldskarabé har två svarta fläckar på ryggen som kopplar ihop den med dödskallens svarta ögonhålor.

Med ens ser jag att både ateljéväggens dödskallar och den lille springande Mr Walker liknar ”tags” – av en konstnär som vill vara släkt med graffitimålaren Banksy!

”M/s SIDDHARTH ENTERPRISES” …

 

 

LEDETRÅDARNA

I december träffas vi på restaurang KB i Stockholm. Jan ställer triumferande en liten skulptur av en trädstam på bordet. Den har han tagit med inlindad i ett skynke. Så citerar han poeten Werner Aspenström, som i boken Ögonvittnen, säger han, var inne på samma tankegångar som jag:

 

”På hemresan tänker jag: Det kommer att bli svårt att skriva något kort och vettigt om Jan Håfström. Det besannas. Ty det är inte bara fråga om teknik och motivval och miljöer, utan om en livshållning i långsamt vardande, kanske en konstnärs sätt att med hjälp av tavlor komma förbi tavlorna.”

 

Aspenström hade rätt. Här blir det löjligt att fokusera på ett konstnärskap. Det måste handla om en livshållning i förändring …

 

… som sagt. Du måste göra en gärningsmannaprofil!

 

Den slitna trädskulpturen står där på restaurangbordet och stirrar på mig. Den är ytterligare en av Jan Håfströms urformer. Eller ska man kalla dem för scenografisk rekvisita?

Under 60- och 70-talen målade han flera ornamentala skogar med träd vars grenar flätar sig in i varandra likt hjärnvindlingar. Både Tarzanskog och naturromantik. Både yttre och inre. Både tecken och bild.

I den lilla trädskulpturens stam finns ett hål vars konturer rimmar på den anonyme ryggkarlen i Dödens ö. Och i en ”Paletten”-text (från 1968) följer Jan Håfström en av Caspar David Friedrichs ensamma vandrare som böjer sig in mot hålrummet på ett liknande träd. ”I stammen finns ett stort svart hål som har formen av en människa vänd mot honom som lyssnar”, skriver han.

Sådana hemlighetsfulla samband löper genom hela Jan Håfströms konstnärskap. Allt pekar på allt i yttre och inre cirklar. Metoden är antydningar, ekon, länkar, korrespondenser, fläckar, fragment, trasor.

Träden, skuggfigurerna och Mr Walker faller in i varandra i en rörelse som rymmer din egen eviga längtan efter upplösning och försvinnande, trevar jag …

Då plockar Jan fram ännu en ledtråd, denna gång i Robinson Crusoe
– kanske den första bok som han läste – och pekar på en illustration där Robinson sjunkit ihop och somnat in i en grenklyka.

 

Ser du dödslängtan? En sömn som är död och en död som är sömn …

 

Och nu blir trädstammen båten, blir sarkofagen, blir Jan Håfströms arketypiska farkost för försvinnande. Jag minns också en målning där
Mr Walker (bortom död eller vakenhet) dyker upp som en ubåts periskop i en grenklyka lik den som Robinson Crusoe somnat in i.

 

Ulf Linde hade svårt för mitt sysslande med döden. Då sa jag att hela poängen med mitt liv är att jag är död … Då skrattade Linde!

 

Det stora skrattet löper genom världen. Också Hesses Siddhartha skrattade, tänker jag.

Döden i Jan Håfströms konst är inte slutet utan öppningen. ”Death kills, but the idea of Death gives Life”, som Indienfararen JM Forster skrev.

Håfström snuddar vid den indiska reinkarnationen. I faggorna anar jag också de gamla egyptierna.

 

 

DEN EVIGA ÅTERKOMSTEN målades år 2003. Det är en Atlas, ett lexikon över Jan Håfströms alla brytpunkter och påminner om den varukatalog med 1800-talets arketypiska reklambilder som jag sett på hans ateljébord.

Där finns urelementen uppradade – förklädnader, masker, ben, kranier, palmer och pyramider, upptornade isblock (Friedrich igen), uniformer, stridsvagnar, fragment av egyptiska gudar och gravfigurer, ubåtar och vapen, Mr Walker i olika springställningar samt Dödens ö som en urscen. En urkuliss.

Allt har stiliserats till tecken i en bildvärld som konstnären numera väljer ur och i ständigt nya variationer, med lätt hand, strör ut över olika bakgrunder.

Som chiffer i ett hemligt språk?

Som platser på hans inre karta?

Som tvådimensionella föremål i hans kuriosakabinett?

”Wunderkammer” är också den utställningsform som han med tiden kommit att föredra med skåp, hyllor, fack och fantastiska korskopplingar mellan ting och bilder och pendlingar mellan olika tillstånd och betydelseskikt.

För Jan Håfström måste väl konungagravarna i Luxor utgöra den ideala hängningen! Där är väggarnas hieroglyfer så vackra att man baxnar – den absoluta, maximala skönheten. Glidningarna mellan skrift och bildberättelser, upplösningen av skillnader, de utvalda föremålen som ska bära den döde till nya världar och alla blekt textillika ytor …

I de egyptiska gravkamrarna finns också den nedstigningens bågform som han drömmer om. Nedstigning, förvandling och förlösning. Och runt mumierna tyglindorna, trasorna.

Jan Håfströms verk är alltid taktila, kroppsliga. Mr Walkers rock som döljer kroppen med ett platt och skugglöst modernistiskt rutmönster är inget undantag. Även om konstnären för tillfället inte arbetar med skiktmåleri och brustna, ihopkletade tyger som avtryck av lidande, målar han alltjämt kläder som svepningar.

Hans konst är fetischinriktad, morbid och materiell på samma självklara sätt som egyptisk gravkonst. Han söker också samma vardagsmagi som i Tutankhamons gravkammare.

Och han samlar på egendomliga föremål.

 

När jag är i Afrika, Indien, Etiopien, köper jag saker med en magisk utstrålning. När jag ser på foton från Freuds mottagningsrum känner jag mig jävligt hemma.

 

Exotiska, mystifierande ting.

Den Eviga Återkomsten är en samling emblem som kan fogas ihop till olika berättelser. Men Jan Håfström vägrar att erbjuda något fokus. Betraktarens blick ska drivas vidare och vidare i ett uppskruvat, extatiskt tillstånd.

De enskilda delarna är viktiga, men till slut är det ändå tomrummen mellan dem som gäller.

 

Man lägger ut en kurs åt något håll. Sen händer saker. Det blir en sorts överenskommelse mellan det eviga och det tillfälliga. Man lägger ut bitar i sitt eget livspussel. Ju fler nivåer desto rikare verk. Man blir som en ikonmålare som gör samma bild men ändå aldrig samma …

 

Sedan orkar vi inte mer, skålar i vinet och ger oss ut i julruschen.

I restaurangdörren frågar jag om Jan tycker att samtalen varit jobbiga? Tvärtom, säger han. Det är som att ligga där på divanen …

 

 

UPPDRAGET

Efter nyår ringer han igen. Han har påbörjat en ny stor komposition!

Jag tar tunnelbanan till Liljeholmen. Hittar fram till ateljén, förbi alla nya, slamrande byggplatser och upp för trapporna till hans inre rum med den purfärska skissen The Making of a Prophet.

Där cirklar kitschiga tryckta Jesusgestalter runt en källa och tycks pröva en rad ofullgångna gester.

Det är något helt annat än tidigare. Men ändå samma undertryck. Hur kommer skissen att te sig som målning? Jag associerar till opera och tablåer, till de stiliserade gesterna i Yukio Mishimas drama Markisinnan de Sade och till 1800-talets läroböcker i skådespeleri och teatrala positioner.

Jesus gester är också ett inövande i konstnärskapet.

The Making of a Prophet handlar om att iscensätta sig själv. Kristus övar sig i att vara ett offerlamm, likt Gandhi eller Martin Luther King. Men verket kretsar också kring målarens roll …

Anspelar Jan Håfström på Den helige målaren av Carl Kylberg?

Plötsligt får jag nypa mig i armen. För det står klart att han syftar på att konstnären har ett uppdrag, närmast ett kall.

Idén om konstnärens ”orfiska uppdrag” ingick i en idealism som högmodernismen ärvde från romantiken men som vår tids mer journalistiskt eller teoretiskt inriktade konstnärer bestämt brukar avvisa.

Men inte Håfström, förstår jag och hittar på nätet – ett flimmer i den sydindiska byns becksvarta natt – en text om Kylberg och kallet:

 

”Konstnären uppfattas som en förmedlare och ett redskap för det andliga. Han är ett utvalt redskap och intar en särställning. Inför denna utvaldhet ber Kylberg gång på gång om ödmjukhet i sina många dagboksanteckningar, som i urval har publicerats 1959 av hans änka under titeln Ur ett livs dagbok. Identifikation med Gudomen framgår tydligt i dessa anteckningar och är ett återkommande tema. Den helige målaren är den första målning som klart avspeglar det indiska tänkandet i Kylbergs konst. Den är också i denna mening den mest entydiga av hans idémålningar. Man kan spåra den indiska filosofins nedslag också i många andra målningar, men då ofta i glidningar mot panteism eller kristen syn.”

 

Kylbergs profetiska hållning var en gång avgörande för Jan Håfström när han började måla, och jag anar att han under alla dessa år förblivit hållningen trogen.

 

Jag befinner mig i ett stort flöde ända sedan barndomen. Jag lever det här. Liv och yrke går ihop. Man måste göra sig fri från förväntningar. Du skapar själv ditt liv. Det är fyllt av katastrofer. En smärtfylld väg.

 

 

EMBLEMATIKEREN

Mr Walker hos Jan Håfström är ett emblem eller en urbild, likt Marilyn Monroe eller Elisabeth Taylor hos Andy Warhol. Men medan de amerikanska popkonstnärerna utgick från sin samtids kommers och reklam, går Jan Håfström tillbaks till kultiska eller kulturhistoriska figurer. För honom är konsthistorien betydelsebärande tecken, och tiden laddar tecknen på nytt och på nytt.

Hos honom är Walker inte i första hand en uppförstorad seriefigur, som han skulle ha varit hos Andy Warhol. Jan Håfströms Mr Walker kan också bli en Ahasverus, en migrant eller varför inte en konstkritiker?

Ett emblem måste bulta, måste både bära på historien och öppna sig för framtida bruk. Det ska vara tidlöst men inte menlöst, och det måste ha en pondus. Ett imperativ. Likt Den övre stationen, som onekligen kokar som en katastrofmålning i Tintorettos eller Tizians efterföljd.

Den svala och helt abstraherade grafiska serien Landskapspartitur (1978) blev däremot för mycket av elegant skönsång för mig. Rensad på den magi som annars kan transformera Jan Håfströms lena, skiktmålade ytor till åkallan av sårad hud och kroppslighet (eller seriefigurerna till emblem) tycktes Landskapspartitur hamna mellan bild och text. I stället för dem samtidigt.

Verk och betraktare förändras med åren. Dock måste ett fungerande emblem brännas och påminna om att det är ont om tid, på samma sätt som tiden brändes för August Strindberg när han febrigt noterade alla korrespondenser och tecken i En blå bok (som jag vet att Jan Håfström läst).

Och hur förhåller sig våldet till emblemet? Är det bildens explosionsmotor?

 

Våldet är fiktionsdrivande. Det får saker och ting att hända. Våldet är ett sätt att förflytta sig och nå ett mål. Både Rilke och Jesus säger det: Du musst dein Leben ändern!

 

 

PORTRÄTTET

Vi drar fram en skiss i naturlig storlek av ett porträtt av Horace Engdahl som familjen Bonnier beställt till Manilla – den första porträttbeställning som Jan Håfström accepterat. Skissen är delvis ett montage. Där finns ett inklistrat foto av ansiktet (taget av Lotta Melin), en liten springande Mr Walker samt ett finstilt citat ur författarens nya bok som jag knappt kan tyda:

”… den sista respiten medan Döden vänder sig bort och snyter sig”.

Horace Engdahls drag finns också infångade i en liten blyertsskiss på väggen. Mest säregen är blicken – extasens högt placerade pupill – samt munnen. Maliciös. Ett snedstreck.

Porträttet är magnifikt. Författaren och kritikern kliver plötsligt in i rummet och förfärar omgivningen, som om han vore den förlorade sonen i Ilja Repins målning Den förlorade sonens återkomst (ännu en av Håfströms urbilder). Han är målad med lätt raljans som en kopia på de stora romantikerna. En figur i sin egen roman. En Goethes och Schillers like med något vilt och hinsides i ögonvrån.

Återigen en maskering …

 

Konstverkets hemlighet är att man plötsligt inte vet vad man ser. Att man frågar sig: Vafan då? Våldet, smärtan, döden.

 

Och sen, efter en paus:

 

Man måste komma åt smärtan. ”La Douleur”.

 

Så letar Jan fram sin stora utställningsmodell av tyskarnas stolta krigsskepp Admiral Graf Spee (sänkt 1939 utanför Uruguay) och höjer den mot väggen bakom porträttet, upp mot Mr Walker, som han nu plötsligt kallar ”världssjälen”.

Världssjälen??

I så fall är även Graf Spee ”världssjälen” med sin ohyggliga, amoraliska kraft. Droppmålad i grått, svart och rött som av Jackson Pollock!

Jan leker med båten. En liten pojke som leker med sina tennsoldater …

Kan jag förstå det här? Kan jag förstå de livslånga avtryck som heroiska krigsskildringar från andra världskriget, b-filmer kring spioner och skurkar, Jules Vernes och Edgar Allan Poes äventyrsberättelser eller Joseph Conrads Mörkrets hjärta gjort på manliga konstnärer som P O Enqvist, Jan Håfström, Juan Pedro Fabra, Carl Michael von Hausswolff … ? Jag som är uppfödd på tant Mittiprick och Gösta Berling.

Det finns inte många kvinnor i Jan Håfströms bildvärld. Men där finns tecken för det kvinnliga. Och Walker är ingen typisk manlig hjälte, till skillnad från exempelvis Fantomen. Under förklädnaden kan han ha vilket kön som helst – Faderns, Sonens, Madonnans eller Dianas.

Mr Walker är lika könsmässigt gåtfull som Mona Lisa.

Jan Håfström försöker alltid överskrida en enkel dualism. Och ”emblematiker” håller som idé. Överallt detta sökande efter urbilder, mystiska emblem laddade både med dåtid och framtid.

”Ut pictura poesis”. Dikt är som målade tankar, skrev Horatius i Ars poetica. Ja, detta är Jan Håfström, tänker jag och försöker göra en egen katalog som börjar med en lista över hans klassiska paradoxer:

 

 

FÖRNEKELSE/BEJAKELSE

Förgänglighet/uppståndelse

Död/fruktbarhet

Vanitas/helighet

 

 

OCH SÅ STILISTISKA KÄNNETECKEN. IDAG:

Målningar som berättelser

Tidigare romantiken – numera barocken

Tidigare det sublima – numera det barnsliga

Tidigare det opersonliga – numera det personliga

Upprepningar, som dikt eller sång med refränger

Seriefigurer som altartavlor

Bädda ned, uppväcka

Distans/verklighetshunger

Tidigare mjölkaktig, spermalik färg – nu bränd, ”torkad”

 

 

TECKEN OCH EMBLEM. UTÖVER I DEN EVIGA ÅTERKOMSTEN:

Böcker/universum.

Rutor, klassifikation, kultur

Textil. Liksvepning och transcendens

Wunderkammer som urform, som tolkning av världen

 

 

STÖTSTENAR:

Jesus, krig

Manlig värld, våld och vapen

Primitivism, helhetslängtan

Flummighet

Kolonial dualism

Fetischism

 

 

VÄRLDSSJÄLEN

Att gå mot det förväntade och politiskt korrekta må vara Jan Håfströms motvallsmetod som konstnär och bildregissör. Men vilken är då hans urpjäs, hans urdrama?

Han slänger sig med världssjälen (brahman) som vore den en gammal bekant.

Världssjälen är en blind vilja hos den tyske filosofen Arthur Schopenhauer, som skrev Världen som vilja och föreställning (Die Welt als Wille und Vorstellung). Schopenhauer menade att sinnevärlden bara är ett bländverk, en föreställning hos människan, och att vi aldrig kan nå kunskap om själva tinget. Allt finns i allt. Allt är både subjekt och objekt. Vår strävan föds ur brist och lidande, men något mål existerar inte. Målet är en illusion. Brott, ondska och nöd bestämmer historiens gång.

Arthur Schopenhauer var pessimist. Men i mörkret fann han ett ljus: konsten. Konstverket får oss att glömma det futila i vår strävan. I konsten bor evigheten.

Så inbillar jag mig att även Jan Håfström betraktar konsten.

Man ser och känner dödslängtan i hans verk. Men död och mörker bär på löften om nya liv. I dödsmålningarna stegras i själva verket livsaptiten.

 

 

”M/s SIDDHARTH ENTERPRISES”.

Än en gång ringer han och ber mig komma till ateljén. Han har något mer att visa.

Jag har just skrattat åt skandalen på Egyptiska museet i Kairo, där åtta museitjänstemän står anklagade för att på eget bevåg ha smugit fram och klistrat på Tutankhamons dödsmask det ”skägg” som fallit av.

Kletade de Karlssons klister på en mask från 3000 f Kr?

Jan Håfström bär ett ben till en empirsoffa under armen. Det har han tidigare utnämnt till skulptur och försett med rutigt tyg. Så halar han upp ett foto från en antikhandel som saluför en målning av Mr Walker ovanför ett empirbord i guld.

”Empir betyder ju Napoleon och Egypten”, skrockar han :

 

… och Walker visste något om Egypten! Han har ju färdats på Nilen. Den saken är fullständigt klar …

 

Nu skjuter han fram mig mot en hög på golvet och börjar linda bort bubbelplast och lyfta upp något som liknar locket över en sarkofag. En grav. Därunder ligger tre mumieformer som han tillverkat i människostorlek;
tre förklädda Mr Walker med lysande dödskallehuvuden och randiga, insektslika kroppar i karakteristiska Håfströmfärger.

Så hakar han upp dem i krokar på väggen. Alla tre i rad.

Jag står stum.

De är ytterligt förenklade – men vilken exakthet! Hieroglyfer! I dessa mumier (mummies, mothers …) lever hans samlade verk. De är samtidigt döda och ruvande på nya liv. Som väldiga puppor. De granskar mig lika glupskt och nyfiket som jag granskar dem.

 

De betraktar också sig själva och det sätt som de skapats på. Ungefär som teatergruppen i Hamlet kommenterar Hamlet …

 

Jag tänker åter på konungagravarna i Luxor.

”Man lever desto mer om man har foten i dödsriket”, mumlar Jan, som om det vore den mest självklara av kommentarer.

Samtidigt strör han på golvet ut ett tjugotal flanellografbilder, funna av en vän, ur den serie som han nyss påbörjat med The Making of a Prophet. Så för han dem (likt en gång söndagsskolelärarinnan?) som ett slags mobiler över dukarna. Studerar deras påverkan på varandra.

Dessa nygamla bildpussel förvirrar. Alla civilisationens manualer tycks ha gått upp i rök. ”Bokmärkena” och tomrummen mellan dem ekar av meningsförlust. Ändå finns här en underström av skrämmande aktualitet. Bibelns folk liknar oss, och tvärtom. På gester och kroppspråk känner jag igen dagens människor på flykt, i båtar eller på landsvägen, svepta i sjok av tyg, avvaktande, hotande, bedjande. Inför idel murar och stängda dörrar.

Över de vita bakgrunderna rör sig emblem för övermakt, lidande och underkastelse. Allt prövar Jan Håfström i nya konstellationer. Kokar ned till en bas som också kan läsas som en ornamental gravskrift.

Pantomimer? Surrealistiska koreografier eller vår tids hieroglyfer?

 

Himlafärder … När jag kom till Indien tyckte jag att landskapet påminde om Gauguins. För mig är gränsen mellan kristendom, indiska religioner och det egyptiska oklar. De kristna har nog övertagit egypternas dödsbegrepp. Att man kan gå ned i dödsriket och komma tillbaks …

 

Så bläddrar vi länge i ett praktverk om gravkonst och hieroglyfer i det gamla Thebe. ”Ett måleri som heter duga”!

Och nu är Jan Håfström upphetsad. Kaptenen på ”M/s SIDDHARTH ENTERPRISES”.

När jag från Indien sms:ar honom min rubrik svarar han prompt:

 

Vet du vad Alf Lindbergs sa: ”En målning börjar som ett påstående och slutar som en fråga”. Titeln känns helt klockren! Ett fartyg, finns något vassare? Plus ett helgon!!!

 

 

Les mer +

English summary

Design og utvikling: Innoventi