PER B SUNDBERG

14. April - 27. May 2012 - Bomuldsfabriken

Mitt første møte med arbeidene til Per B Sundberg var eksamensutstillingen på Konstfack i Stockholm i 1990. Bjørnen med neonlysrør er for meg et like tydelig bilde i dag som det var den gang. Han er én av de mest sentrale kunstnerne i utviklingen av svensk kunsthåndverk. Hans erfaring omfatter både glass og keramikk. Med den største respekt for håndverket og materialet tar han sats, snur opp ned på tradisjonelle metoder, er kreativ, uredd og innovativ.

 

 

Spent var jeg da jeg i fjor ankom hans utstilling på Gustavsbergs konsthall i Stockholm. Han er én av de mest sentrale kunstnerne i utviklingen av svensk kunsthåndverk. Hans erfaring omfatter både glass og keramikk. Med den største respekt for håndverket og materialet tar han sats, snur opp ned på tradisjonelle metoder, er kreativ, uredd og innovativ. Han har i flere år arbeidet som formgiver på Orrefors glasbruk og vært professor på Konstfack. Utstillingen på Gustavsbergs konsthall viste på overflaten romantiske stilleben; en sammensetning av tradisjonelle porselensfigurer på Sundbergs måte, en kollisjon av stiler, estetiske normer og materialbruk. Han viste tablåer med et fyrverkeri av farger, en suveren materialforståelse og med historier som fikk publikum til å stoppe opp.

 

Utstillingen bygger vi videre i Bomuldsfabriken Kunsthall. Sundberg tok utfordringen; plassen er det dobbelte. Vi følger opp det teatralske og forsterker dette. En stor takk til Per B Sundberg for et interessant og godt samarbeid.

 

– Det är fantastiskt att kunna göra ett keramisk föremål som folk rodnar över, säger Per B Sundberg i ateljén, men berättar också att någon i korridoren sagt “Fan, vad du är snuskig!” (Fra Maria Perers tekst i katalogen til utstillingen i Gustavsbergs konsthall).

 

Produsent Bomuldsfabriken Kunsthall

Kurator Harald Solberg

Kritikk i Fædrelandsvennen av billedkunstner Johan Otto Weisser

Anbefaling i Morgenbladet av kritiker Tommy Olsson

 

Katalogtekst

PER B SUNDBERG

Lena From

Året är 1989. Kl 06.00 på morgonen sätter sig Per B Sundberg tillsammans med sin gravida fru i en lånad buss och kör till anrika Gustavsbergs porslinsfabrik öster om Stockholm. Där, i en stor blå sopcontainer, ligger de hett åtråvärda dekaler han så länge har letat efter. Porslinsdekaler som från 1850-talets mitt använts vid fabrikens tillverkning av bruksporslin, hedersgåvor och unika upplagor koppar och fat för handel och kungahus. Nu skulle historien slängas på tippen och den kunde – om Per B Sundberg inte hade varit så påstridig – också ha stannat där. I stället blev den startskottet för en ny epok i svensk formgivningshistoria. I Per B Sundbergs examensutställning från Konstfackskolan 1990 fanns sockersöta blomsterdekorer, avsedda för kaffekoppar, tryckta på hantverksmässigt byggda vita sittbadkar. Jämte de blanka, släta karen stod grovt skulpterade, kaxiga keramiska nallebjörnar med neonrör svängandes mellan ramarna. Och vilket väsen det blev! Det Per B Sundberg gjorde var nämligen något för sin tid helt nytt. Ett stilbrott mot den då rådande funktionella realismen inom konsthantverket, där en tekanna var en tekanna, ett dricksglas ett dricksglas; prydnadsföremål var kitsch och skulpturer konst. Attityden hade större släktskap med vad som samtidigt hände inom bildkonsten än inom konsthantverket. Att med samma lekfullhet – och samma respekt för materialen – blanda ”högt” och ”lågt”, ansett och föraktat, förekom inte. Inte då, även om svenskt konsthantverk i en historisk kontext givetvis också präglats av den närmast cykliska pendelrörelsen mellan avskalad enkelhet och dekorativ lusta som kännetecknar hela västvärlden. Med Per B Sundberg kom med andra ord postmodernismen till det svenska konsthantverket. Utställningen fick därmed ett större nyhetsvärde än de annars ganska pliktskyldiga rapporterna från designskolornas årliga elevutställningar. Den tog honom ut i medieljuset och där har han sedan dess varit kvar som en av Sveriges mest innovativa, kreativa och tekniskt drivna formgivare.

 

Hantverksskickligheten framgår tydligt också med utställningen här på Bomuldsfabriken, Per B Sundbergs faktiskt första renodlade keramikutställning sedan debuten 1990.(1) Men den här gången är det inte dekalen, utan figurinen som katalyserat berättelserna. Både dem som ryms inom varje skulptur, och dem som uppstår genom skulpturernas relation till varandra. Att rummen mörklagts ökar fokus på podierna där föremålen ställs ut. Belysningen är iskall, som i ett laboratorium. Det är som att Per B Sundberg, genom utställningsarkitekturen, lägger upp sina föremål på ett dissektionsbord och uppmanar oss att granska dem. Vad vi sedan ser beror förstås på hur vi tittar. Det är lätt att låta fantasin spinna såväl önskedrömmar som mardrömmar ur de bitvis ekivoka scenerna där svällande skulpterade penisar skjuter ur marken och glasyrdrypande kön omges av skenbart oskuldsfulla porslinsfigurer. Kavlade grenverk och rotsystem blottar sköra prefabricerade porslinsblommor och kondylomliknande, glatta utväxter. Blickar – både figurinernas och betraktarens – söker sig till områden som i det offentliga rummet skulle anses vara bortom det anständigas gräns. Bulnande skrev. Alltför högt uppdragna kjolar. Och alla dessa lockande, frånstötande håligheter – vad betyder de egentligen?

 

Den flagranta exponeringen av kön, genererade i Sverige kritik för att utställningen var sexistisk. En kritik som Per B Sundberg på en direkt fråga undviker att bemöta genom att ge till exempel hålrummen en strikt praktisk förklaring. ”Keramik ÄR hål, kladd, färger och glasyr som rinner!” ”Gör man en vas eller en burk måste den ha ett hålrum.”

 

Etcetera.
I sanningens namn är det ju inte heller Per B Sundberg utan andra, oftast helt anonyma porslinsmakare som skapat figurinerna han arbetar med och som han i delvis omarbetat, men likväl prefabricerat skick, låter möta och smälta samman med det egna hantverket. Man kan utan överdrift påstå att han genom sitt återbruk synliggör och tydliggör egenskaper hos figurinen som den hela tiden besuttit men som sällan diskuterats och problematiserats utanför de akademiska ordens värld; i konsthantverket självt. Och att han därmed också både återupptar och återupprättar ett samtal som, genom figurinen, under århundraden har förts om klass, ras och kön; om privata och universella relationer.

 

Konsthistorien ger den europeiska figurinen (från italienskans figurina; diminutivformen för figura; figur) rötter som en rokokons ersättare för barockens skådebröd. De små människo- och djurfigurer som till festborden dittills framställts i socker, deg och vax omtolkades som porslinsfigurer, vilka ju kunde återbrukas och möbleras ihop på olika sätt beroende på den specifika festens önskade karaktär. Vid tyska Meissen, Europas första porslinsfabrik, tillverkades vid 1700-talets mitt över tiotusen olika modeller. Trots att de fabriserades i stora upplagor riktade de sig i praktiken främst till en förmögen publik och det är först med produktionen av de bemålade, gjutna, lergodsfigurinerna i brittiska Staffordshire hundra år senare som figurinen når de breda folklagren. I mångmiljonupplaga. På vägen har 1700-talets flirtiga fêtes galantes transformerats till såväl kyskare herdinnescener som mer oblyg buskis. Och det är främst senare släktingar till denna mer folkliga figurin som återfinns i Per B Sundbergs konstnärskap och ateljé. Han har samlat figuriner länge. På hyllorna står ett par tusen exemplar sorterade i olika familjer. Tyska, danska och engelska figuriner. Figuriner med oklart ursprung. Stympade figuriner, som under årens lopp förlorat kanske en hand, en fot, eller huvudet. Vita figuriner. Djur. Med sin sköra trasighet, sin diminutiva skala och sina ofta feminina uttryck utgör de en visuellt påtaglig kontrast till den närmre två meter långe, maskulint byggda, enligt handslaget björnstarka och till synes kärnfriska konstnär som tagit dem i sin vård. Han vill åt deras minnen. Och drömmar. Många som tillhör Per B Sundbergs generation har vuxit upp med figuriner i far- och morföräldrarnas hem. Några av dem har stått på finhyllan. Andra dolts i skåpen för att tas fram endast vid läge för snuskigare skämt. När den äldre generationen dör och den yngre fått andra ideal, hamnar figurinen idag ofta på soptippen, precis som dekorschablonerna Per B Sundberg en gång tog till sitt hjärta. Även figurinen räddar han med sitt konstnärskap således till ett längre liv.

 

Det som fascinerar honom mest är att varje enskild figurin har sitt eget, högst individuella uttryck. Att dessa prydnadsföremål som framställts rationellt och industriellt alltid blir personliga eftersom de målas för hand. Det nödvändiga tempot när många föremål ska framställas på kort tid, syns ibland i penselföringen. Kvar blir ett ofta skevt, tvetydigt uttryck. Hastiga streck blir till miner, som går att tolka på många olika sätt. På ateljégolvet står från hyllorna förrymda figuriner på podier och bord. Där flyttar de omkring under långa perioder, möter varandra i olika konstellationer och matchas mot Per B Sundbergs hantverksmässigt tillkomna keramiska objekt. Som chefsforskare i sitt eget laboratorium har han i ateljén skapat nya lerblandningar, glasyrer, engober och tekniker som gör att han kan fortsätta modellera på redan brända objekt där prefabricerat och hantverksmässigt framställt ingår förening. Den tvållika, spermafärgade glasyren på många av den här utställningens föremål är resultatet av en sådan innovation, där tillsättningen av ämnen som gasar ur under hög temperatur gör att glasyren under bränning svullnar upp till skulptural form. Experimenten, berättar han, slukar honom ofta helt eftersom de kräver hundraprocentigt fokus och total koncentration. Han har en liten brännugn som snabbt ger svar på om försöken lyckas eller ej. I den kan han klara upp till fem-sex bränningar per vecka och finna ett flöde i den kreativa processen, som ”hoppar över” de för större ugnar långa väntetiderna på uppvärmning och avkylning.

 

Utanför ateljédörren i Gustavsberg finns en lång korridor med sådana brännugnar. En del av arbetsmiljön för det 60-tal keramiker som idag har sina verkstäder i den tidigare fabrikens dekor-, konstnärs- och hänkelhus, och där Per B Sundberg inrymts i chamottehuset. Som anställda vid fabriken ingick här i Sverige kända konstnärer som Wilhelm Kåge, Stig Lindberg, Karin Björkquist och Lisa Larsson i ett mycket större kollektivt sammanhang. När Per B Sundberg i dag går ut till sina brännugnar, är det för ett, till skillnad mot under porslinsfabrikens glansdagar, ofta ensamt experimenterande med materialen.

 

Många gånger saknar han det kreativa kollektiv som han under elva års tid var en del av vid Orrefors glasbruk. Även om det i keramiken gått att driva det egna konstnärskapet mycket längre än han kunde i glaset, där produktionen alltid är ett lagarbete och det egna därför aldrig helt och hållet kan drivas till sin spets, säger han. Han headhuntades till bruket ganska direkt efter Konstfack, efter ett kortare mellanspel med egen glashytta på Fjäderholmarna som han delade med kurskamraterna Gunilla Kihlgren och Mårten Medbo. När han ombeds berätta om vägen från skolan fram till nuet hör deras gemensamma, lekfulla experimenterade i den då helt nya glashyttan på Konstfacksskolan till de händelser han värderar högst. Jämte den gång storebror som alternativ till gymnasiet hittade Vårdinge folkhögskola där han mötte keramiken. Kontrasten mellan kollektivet i ruffa Stockholmsförorten Jordbro och internatboendet vid idylliska Capellagården på Öland. Nyttan av kravet på skärpning för att han inte skulle relegeras därifrån. Praktiken på Etelhems krukmakeri på Gotland och det senare mötet med Konstfacklärare som keramikerna Kennet Williamsson och Signe Persson-Melin…

 

När han kom till Orrefors hade Per B Sundberg alltså formsäkerheten hos en driven krukmakare, parad med nyfikenheten och experimentlustan hos den som – relativt sett – nyligen börjat bemästra konsten att blåsa sitt eget glas. På Orrefors blev han den första konstnär som dragit på sig blåstället för att arbeta sida vid sida om glasarbetarna i hyttan och som en av dem. Inte som en formgivare vid sidan av, begränsad till verbala instruktioner. När han började blåsa sina organiskt, böljande former i opakt glas trodde glasarbetarna till en början att han drev med dem, rentav hånade den mer formstrama klarglastradition de sedan generationer sprang ur. Senare kom de som arbetslag att bidra till de nya teknikerna fabula och litograal, med vilka Per B Sundberg skrivit konstglashistoria. Båda kan beskrivas som kompakt glasmassa med insprängda bildmotiv. Men produktionssätten skiljer sig åt. I fabulan bränns bilddekaler – inte sällan hämtade från det dekorativa porslinets värld – fast på en vit glaspost i en brännugn. Därefter värms glasposten upp, blåses och doppas i ett lager klarglas. Effekten blir som bilder, flytande i vatten. Ömsom knivskarpa, ömsom suddigt undflyende. I litograalen sprayas ett tunt lager svart porslinsfärg på den vita glasposten, i vilken ett mönster eller en figur blästras fram till grafisk tydlighet. Som i en tecknad serie. Därefter hettas posten upp, doppas i klarglas och blåses. Om motivkretsen i fabulan är floristiskt romantisk, kan den i litograalen närmast liknas vid innehållet i splatterfilm: Överdrivet våld och stora mängder blod och sex, inte sällan med en humoristisk ton, som någon uttryckt det.

 

Här syns alltså ett tydligt släktskap med de berättelser Per B Sundberg idag gestaltar med figurinens och keramikens hjälp. Berättandet som, jämte tekniska innovationer, löper som en röd tråd genom Per B Sundbergs konstnärskap. Arbetet med keramiken har intensifierats efter skilsmässan från glasbruket 2005, även om han under de elva åren på Orrefors, och de efterföljande fem som adjungerad glasprofessor vid sitt gamla Konstfack, hela tiden har behållit sin keramiska verkstad i Gustavsberg. Grundelementen – lera, loppis och lust – finns kvar men ett dovare, naturlyriskt skräckeldrag präglar idag uttrycket. Små porslinsflickor skyddas eller slukas av gigantiska mattlaserade svampar. En svan sticker fram huvudet ur ett grovt finförgrenat rotsystem. Det tvetydiga, svårtolkade uttryck han tillskriver sina loppisfyndade figuriner präglar också hans eget språk. Aldrig antingen eller. Alltid både och.

 

Per B Sundberg (f. 1964) har framhållit att han till sin nya, drömska värld inspirerats av sin livskamrats, målaren Cecilia Eldes (f. 1964), konstnärskap. Deras långa, fördjupande samtal om konst och liv har genom årtiondena hunnit bli många, men hans keramiska utflykter till sagan fick också en förnyad skjuts i arbetet med deras första gemensamma offentliga konstnärliga gestaltningsuppdrag (för ett äldreboende, Tussmötegården, i Stockholm 2009). Där bildar hennes mångbottnade, drömska landskap fond för hans tvetydiga porslinsfåglar från Tyskland, Polen, Danmark. Landskap, om vilka har sagts att de genom inre mystik och lockelse, med kojor, håligheter, skrymslen och tillflykter, utforskar fantasins möjligheter i en bister värld.(2) När Per B Sundberg ombeds beskriva sina egna figurina landskap, benämner han dem ibland för buskis, de idag många gånger föraktade folklustspel som inom arbetarklass och allmoge rönte enorm popularitet under årtiondena runt 1900.

 

Men buskis är för enkelt. Den värld Per B Sundberg inbjuder till liknar snarare den burleska varieténs – den blir aldrig någonsin inställsam. Sötman blandas med beska. Teknisk perfektion punkteras med den kontrollerade slumpens hjälp. Just då föremålen lockar en att brista i skratt avslöjar de en hemlighet som gör att man vill gråta. Här finns aldrig hånfullt förakt; däremot alltid en innerligt känd kärlek till det udda och utsatta. Till det från normen avvikande. Per B Sundberg förmedlar berättelser (lat. fabula). Och som de bästa av berättelser avslöjar de aldrig helt sin fulla innebörd. I likhet med den magiska sagans gral sluter sig Per B Sundbergs håliga kärl runt sin inre gåta. Nu har han ställt fram dem för oss att lösa. Var och en på vårt eget vis.

 

Fotnoter:
(1) Utställningen visades för första gången i en mindre version på Gustavsbergs Konsthall i Sverige, sommaren 2011.
(2) Hebert, Niels: Fantasins möjligheter: http://omkonst.com/10-elde-cecilia.shtml, 2011-03-07.

Les mer +

Design og utvikling: Innoventi