SLUMP – Luck by Chance

05. November - 18. Dec 2011 - Bomuldsfabriken

Å velge å la slumpen / tilfeldighetene være en medspiller innebærer en balansegang mellom orden og kaos, og mellom planlegging og spontanitet. For en kunstner eller kunsthåndverker der den materielle prosessen er basal, kan det å la det uforutsette spille inn være en vei til et uventet, eller til og med bedre resultat. Kunstnere: Gunvor Nervold Antonsen, Katrine Køster Holst, Erlend H Leirdal, John K Raustein, John Skognes, Signe Løvland Solberg (N), Elisabeth Billander, Kina Bjørklund, Simon Klenell, Pontus Lindvall, Märit Runsten og Jakob Solgren (S). Utgangspunktet for utstillingen er to institusjoners ønske om samarbeid og en felles interesse for å vise samtidens kunsthåndverk. Utstillingen SLUMP - LUCK BY CHANCE er Norske Kunsthåndverkeres Temautstilling 2011 og viser hvordan slump og heldige tilfeldigheter anvendes i kunstneriske prosesser.

 

Utstillingen er en samproduksjon mellom Bomuldsfabriken Kunsthall, Arendal og Gustavsbergs Konsthall, Stockholm. Ved at to lands kunsthåndverkere møtes i en felles prosess, speiler utstillingen en fordypning i forskjellige materialuttrykk mot et felles mål

 

Kuratorer: Harald Solberg, Bomuldsfabriken Kunsthall og Maj Sandell/Agneta Linton, Gustavsberg Konsthall
Produksjon: Bomuldsfabriken Kunsthall, Arendal og Gustavsbergs Konsthall, Stockholm
Utstillingen har mottatt tilskudd fra Norske Kunsthåndverkere, Norsk kulturråd og Swedish Arts Council.
Utstillingen inngår i programmet til Den Kulturelle Skolesekken (DKS) i Aust-Agder fylkeskommune og Arendal kommune.

 

Kritikk i Kunsthåndverk 1-12 av kunstkritiker og skribent Erling Moestue Bugge

Kritikk i Fædrelandsvennen av billedkunstner Johan Otto Weisser

Kunstkritiker Tommy Olsson anbefaler utstillingen i Morgenbladet

Intervju med en av kuratorene, Harald Solberg, i Billedkunst

Seminarprogram fra åpningsdagen

Katalogtekst

KUNSTHÅNDVERKETS GLOKALE POTENSIAL og TUR i OTUREN

Synnøve Vik PhD-stipendiat i visuell kultur, UiB ("Kunsthåndverkets glokale potensial") og Andreas Nobel inredningsarkitekt och doktorand vid Konstfack, Stockholm ("Tur i oturen")

Kunsthåndverkets glokale potensial
(Vik – english version)

av Synnøve Vik PhD-stipendiat i visuell kultur, Universitetet i Bergen

 

Det sterke kunsthåndverksfeltet i Norge og Sverige i 2011 reflekterer like mange og relevante tendenser som det øvrige kunstfeltet. Likevel er en uunngåelig del av kunsthåndverk dets sterke bånd til et materiale, og til en fysisk kunstproduksjon. Kunstneren har sin bakgrunn innenfor en spesifikk materialkunnskap, og håndverkskunnskap. Materialet er ofte selve utgangspunktet for kunstverket, og konseptet avledes gjerne fra materialet. Kunsthåndverkerens materialkunnskap er uløselig knyttet til et håndverk, enten det gjelder et rent formal-estetisk objekt eller et konseptuelt verk. Dette gir kunsthåndverkeren et stort fortrinn i forhold til øvrig samtidskunst, og gjør seg i særlig stor grad gjeldende innenfor skandinavisk kunsthåndverk.

 

Håndverk og masseproduksjon
Kunsthåndverkerne i Norge og Sverige har lang tradisjon for å knytte seg til kunstindustrien, og begge parter har i årtier inspirert hverandre og hatt nytte av hverandre. Selv om håndverket er en viktig del av kunsthåndverkerens virke, ser vi at den tradisjonsrike kunstindustrien i stadig tiltagende grad settes ut til lavkostland. I et markedsstyrt samfunn finnes ikke lengre livsvilkår for kunstindustrien i vår del av verden. Hvordan forholder kunsthåndverksscenen seg til den økende nedleggelsen av kunstindustriproduksjon i vestlige land, og den påfølgende vekst i produksjon i lavkostland? Dette har blitt problematisert og tematisert av norske og svenske kunsthåndverkere, som en del av en internasjonal tendens. De reflekterer over sin egen posisjon innenfor det samme markedsstyrte samfunn som tilsynelatende ikke har rom for produksjonen av alle de ideer og konsepter som produseres av alle Vestens designere. Håndverket må gi tapt til fordel for masseproduksjon. Forbrukeren vil heller ha IKEA enn signert kunst, så lenge enten funksjon eller estetikk appellerer. En relatert tendens er knyttet til hvordan kunsthåndverkeren selv «setter ut» produksjonen av kunstverk, deler eller hele, til håndverkere i lavkostland, noe som reiser interessante spørsmål omkring opphav og verdi, og kunstnerens status. Hvordan stiller kunsthåndverkeren seg til de etiske problemstillingene ved å selv få produsert sin kunst av arbeidere i Østen? Holder kunsthåndverkeren på å miste håndverket, og bli en ren kunstner, en som kun skaper konsepter som realiseres av en «kunstmaskin»?

Globalt og lokalt
Idet vi skriver 2011, foregår globaliseringen i en stadig økende fart som vi har vanskelig for å ta inn over oss. Utfordringen for hver enkelt er å se det «glokale» – spenningsfeltet mellom det globale i det lokale og det lokale i det globale – det felt hvor vi kan forstå hvordan våre hverdagslige handlingsmønstre påvirker andre i helt andre kulturer, og omvendt – hvordan handlinger i fjernere land påvirker våre liv. Her har kunsten en potensielt viktig rolle, som noe som synliggjør strukturene som avgjør våre handlingers konsekvenser. Kunsthåndverket har en spesifikk rolle her. Globalisering henger uløselig sammen med kapitalisme og rovdrift på både naturens ressurser, og menneskelige ressurser. Den stadig akselererende utvekslingen av informasjon, penger og ting har også en materiell side, og fortsetter vi på samme måte som i dag, vil det kunne få uante, men trolig lite hyggelige konsekvenser.

 

Slump som forutsetning for samfunnsutvikling
Kunsthåndverksscenen i Norge og Sverige plasserer seg midt i dette spenningsfeltet, og utstillingen Slump skriver seg inn i den samme tendensen. Ved å vise frem og problematisere slump, det tilsynelatende tilfeldige – og heldige – utfallet av en kunstnerisk prosess, vektlegges kunsthåndverkerens rolle som den som utfører og velger hvilke eksperiment og lykketreff en skal satse på. Tilfeldigheten som komposisjonsprinsipp er med på å understreke det moderne kunsthåndverkets relasjon til en mer konseptuell kunstpraksis, hvor det tilfeldige spillet mellom ulike, planløse estetiske bestanddeler lenge har vært en yndet strategi for å skape interessante kunstverk. Men likevel kan man her se kunsthåndverkerens material- og håndverkskunnskap som en nødvendig forutsetning for kunstproduksjonen, og for det heldige utfallet som resulterer i et interessant kunstverk. Slump er aldri helt tilfeldig innenfor kunsthåndverket, nettopp fordi kunstneren innehar en velutviklet teknikk og en kunnskap om materialet som til en viss grad styrer resultatet. Denne insisteringen på materialet og håndverket synliggjør kunsthåndverkerens særegne posisjon som aktør innenfor et globalisert markedsstyrt samfunn. Slump er en uunnværlig del av kunstnerisk utviklingsarbeid, av nyskaping, nye tanker og kreativitet. Slump driver kunstfeltet videre. Ved å vektlegge slump som samlende faktor for en tendens innenfor kunsthåndverksfeltet synliggjøres en viktig faktor: Kunstnerens kunnskap og ferdighet som en forutsetning for å drive samfunnet videre. I teknologisamfunnet synes det å eksistere en tro på at det som beveger verden, er gudbenådede gründere og den teknologien de finner opp. Kunsthåndverkets fokus på materialitet og nødvendigvis en viss form for tradisjonsbevissthet står i opposisjon til myten om teknologen som kun ved hjelp av sin tankes kraft kan forandre alt. Kunsthåndverkets understreking av at den kreative handlingen finner sted med base i en materiell virkelighet, med et langt historisk forløp, minner oss om at også det ikke-materielle designarbeidet og idémakeriet baserer seg på alt det arbeidet som har gått for seg tidligere, og på de grenser som finnes i den teknologien en jobber innenfor.

 

Det politiske i det «glokale» kunsthåndverket
Forholdet mellom håndverk og produksjon er i endring i et stadig mer globalisert samfunn, slik også kunsthåndverket er i endring. I en virkelighet der produksjon ikke lenger er synlig i bybildet, der alle produkter, det være seg estetiske eller funksjonelle, skapes et annet sted, realiseres et ubegrenset potensial for kunsthåndverkeren. Han får mulighet til å innta den viktige posisjonen som en som synliggjør produksjon i et samfunn der produksjon ikke lenger er synlig. I dette ligger et politisk potensial – i å problematisere og reflektere over sin egen posisjon i et samfunn preget av at folk flest ikke ser sammenhengen mellom storsamfunnet og sine individuelle livsvalg. Ved å skape kunst som insisterer på et materiale, aktiverer kunsthåndverkeren spenningsforholdet mellom håndverk og produksjon, og aktiviserer det globale i det lokale.

 

 

 

TUR I OTUREN
(Nobel – english version)

av Andreas Nobel inredningsarkitekt och doktorand vid Konstfack, Stockholm

 

Gravity is my favourite form creator
Claes Oldenburg

 

Slumpen är en faktor att räkna med inom många konstnärliga verksamheter. Inte minst inom konsthantverk och kanske särskilt inom keramik spelar det vi benämner slump ofta en betydande roll. När keramikern ställer in sitt glaserade kärl i brännugnen utlämnas föremålet till formande krafter som delvis är bortom konsthantverkarens kontroll. De krafter som sätts i rörelse i en keramikugn är så starka att de inte låter sig styras av människan. I en keramisk process dras alla element till sina extremer. Vattnet elimineras ur jorden (leran), luften värms upp av elden som matas med kall luft utifrån och jorden stängs in i elden, som i sin tur är isolerad av tidigare bränd jord (tegel).  I strikt bemärkelse är det kanske inte så mycket frågan om slump här utan tvärtom om fullt förklarliga fysiska och kemiska förlopp, men det är förlopp som är svåra att förutse och till fullo överblicka. Slump kallar vi ofta sådana skeenden som äger rum utanför vår omedelbara kontroll och förståelsehorisont.

 

Det lär inom japanskt keramiskt konsthantverk finnas en tradition i vilken keramikern under många och långa lärlingsår är helt hänvisad till att göra perfekt symmetriska temuggar, etc. Det är först då lärlingen anses mogen att ta steget upp till mästare som hantverkaren har rätt att börja arbeta med avvikelser från den symmetriska ordningen. Endast mästaren är betrodd att arbeta med slump, obalans och disharmonier. Till synes småfula, klumpiga och lite naiva uttryck tillmäts ett högre värde än de perfekt balanserade. Inom denna japanska produktionsform tycks det perfekta endast ses som ett förstadium till det icke-perfekta. Om dessa uppgifter stämmer antyder det en motsatt formuppfattning än den som sedan länge dominerat västerländsk kultur, enligt vilken den symmetriska homogena formen idealiseras. I detta exempel kan också skönjas impulser till två skilda synsätt på material och kropp. Det västerländska homogenitetsidealet präglas av en strävan mot upplösning av materialet. Tankegodset stammar från Platon och innehåller betydande delar kroppsfobi, pseudoandlighet och intellektualism. Man tror på existensen av en ultimat, ideal form för varje objekt, en formens idé som befriats från all materialitet. Man vill dra upp, rädda, formen ur den tunga, blöta mörka jorden, upp i luften. Det idealiserade luftelementet representeras inom samtida arkitektur och formgivning på ett tämligen banalt sätt genom till exempel genomskinlighet/vithet, tunnhet, lätthet, släthet, intellektualism och symmetri. Detta ideal ger upphov till helt andra former än de man möter i exemplet japanska temuggar, som är i hög grad materialbejakande med tjockt gods, lågt liggande tyngdpunkt, skrovlig yta, tjocka färglager och asymmetrisk form.

 

Beam drops är titeln på ett verk av den amerikanske konstnären Chris Burden. Burden lät en hög lyftkran släppa en mängd stålbalkar ned mot en gjuten platta av obrunnen betong så att de bildade en skog av stålbalkar ståendes slumpmässigt lite huller om buller. Verket kan ses som en reverserad västerländsk formgivningsprocess. Platon baklänges. Från himlen, Platons genomskinliga immateriella idévärld, störtar tunga, hårda stålbalkar ned tillbaka i jorden. Med våld, hastighet och kropp tränger de sig en bra bit ned i marken innan betongens kladdiga seghet hindrar järnets fortsatta resa hem till urberget.

 

Här finns impulser till en kropps- och materialbejakande forminställning, som den inflytelserika filosofiska idétradition som Platon förespråkade gjort sitt bästa för att radera ur vårt medvetande. Varför har det då varit så angeläget att misstänkliggöra kropp och materialitet? Ett viktigt skäl är makt och kontroll. De första grekiska filosoferna, de så kallade naturfilosoferna, levde hundra år före Platon i nuvarande Turkiet under tiden innan slavsystemet var utbrett. Med andra ord: uppdelningen mellan de som producerade hantverk och varor och de som bara konsumerade var inte fullbordad. De första filosoferna var praktiska män. Deras uppfattning om världen, deras filosofi, utgick från deras kunskaper om praktiska ting såsom hantverk, navigering och medicin. I naturfilosofen Anaximenes kosmologi var begreppen förtätning och förtunning centrala. Han lånade terminologi och idéer från tekniken att tova ull. Från början var allt ånga. Genom tryck förtätades detta töcken till först vatten, sedan jord. Jorden skapades genom tovning. Hundra år senare, på andra sidan joniska havet, i Aten var slavsystemet nu fullt utbyggt. Detta gav upphov till en arbetsfri klass, en klass som hade börjat förakta hantverket i syfte att rättfärdiga sin egen, något oklara, roll. Filosofin, tänkandet som yrke frikopplat från all produktion, var en konstruktion. Platon handlade i egenintresse och ägnade sig åt självrättfärdigande. Ur denna nya samhällssituation växte idéer kring en delning mellan kropp och själ, ett förakt mot hantverket till förmån för idealiserandet av det rena tänkandet. Man tänkte sig att kroppens sinnen är bedrägliga och ljuger för oss och att sanningen endast kan nås av det man uppfattade som en själ utan kropp. (1) I Faidon låter Platon Sokrates säga:

 

”För att någonsin vinna absolut kunskap måste vi frigöra oss från kroppen och betrakta den faktiska verkligheten enbart med själens öga… Medan vi lever, kommer vi kunskapen närmast då vi i möjligaste mån undviker umgänge och samröre med kroppen och inte anfäktas av dess natur utan söker befria oss från den till dess Gud själv befriar oss.”

 

Efterkonstruktioner i syfte att upprätthålla och konservera ett orättfärdigt klassystem tycks ha spelat en betydande roll för den mängd abstrakta, förvirrande och polariserande föreställningar om produktion, hantverk och konst som europeisk idétradition släpat på i 2400 år. (2)

 

Konsten följer många olika spår, och ska så göra. Jag tycker att konsthantverksfältets potential ligger i att utveckla de impulser som dominerade före Platon, på naturfilosofernas tid. Konsthantverket kan vrida konsten mot en mindre drömmande och pratig, mer realistisk och konkret konst. Att som konstnär medvetet ta hjälp av slumpen i sitt arbete är ett sätt att vidga sitt perspektiv, att flytta fokus från det egna jagets intellekt till ett kollektiv av natur- och kulturkrafter. I spänningsfältet mellan ordning och kaos, mellan motstånd och följsamhet, mellan säkerhet och osäkerhet föds intressant form.

 

FOTNOT (1): Syftet med detta exempel är inte att kritisera uppfattningen att våra sinnen ljuger för oss, utan bara att ifrågasätta huruvida sinnena ljuger mer än själen samt den delning mellan kropp och själ som denna tanketradition givit upphov till.

FOTNOT (2): Läs mer i: Farrington, Benjamin: Grekisk vetenskap, Prisma, Halmstad 1965 (s. 96) och Rorty, Richard: Hopp istället förkunskap, Daidalos, Göteborg 2003 (s 18)

 

Les mer +

English summary

Design og utvikling: Innoventi